rebeckabgren

Igår (fredga) så träffade jag Kristine från Norge och Maria från Tyskland. Vi hade bestämt oss att försöka hitta en bar där vi kunde komma in. Men efter många försök och klarat oss genom kyklan och regnet så hamnade vi på baren vi tillslut alltid hamnar på 1republic på 34 street/ 2 avenue. Vi kom dit och det var ovanligt mycket folk, vi misstänlte att det var någon collegefest eller så. Vi dansade och helt plötsligt började många kolla lite extra mycket på oss, vilket inte var så konstigt då Kristine är en proffitionll dansare så ja hon viste vad hon sysslade med på dangolvet.
Konstigt nog, trots den lilla storleken på vårt land Sverige, så lyckas vi med ganska mycket. Musiken var inte den bästa under kvällen, men när man hör att det är nått svenskt de spelar blir man faltiskt ganska stållt. Denna gång var det The Cardigans med Lovefool och Idol Agnes Carlsson (otippat) med Release me.

Idag fick jag "äran" att ta Josie till ett födelsedagskalas där det var ca 10 andra glada, skrikande och springande barn. Här i New York så lämnar man inte bara barnet på kalaset utan man stannar under hela kalaset, vilket jag fick göra. Jättekul! hä. Hur som helst kom jag där ifrån 3 och halv tille senare och då träffade jag Maria i West village. Vi traskade omkring, pratade om gårdagens kväll och satte oss på ett svenskt cafe/restaurang "Smörgås Chef". Sen var det bara för mig att åka hem för att jobba, vilket var ganska lungt eftersom någon har tagit Annabelle och ersatt henne med en bättre kopia. Kvällen slutade med popcorn och x antal avsnitta av Wizards of Waverly place med Josie och Annabelle.

Och gårdagens monment of wekness är borta nu, vilket kansk ekan bero på att det är helg som är veckans höjdpunkt. Men förhoppningsvis är nästa vecka bättre på den mental/känslomässiga fronten.

De senaste månaderna har jag alltid haft något kul att se fram emot. Familjen i början av januari, kort besök av gamla vänner och Caribbean resan så det har alltid varit något inom en nära framtid som jag väntat på något som har hållt energin uppe. Jag är en väldigt optimistisk person har jag märkt. Jag ser en vecka som Måndag  och Tisdag går fort sen är det onsdag och efter det är det bara torsdag och sen är det ju fredag och helg vilket gör att veckorna inte känns så långa och jobbiga som dom ibland kan kännas. När familjen var här var det väldigt jobbigt vissa stunder då jag visste att de skulle åka hem utan mig. Men då tänkte jag att jag åker ju till Caribbean snart och när jag kommer hem är det ju nästan mars alltså nästan vår och cirka 5 månader här i NY. Sen fick jag en liten överraskning i mitten av februari. Jonatan och Christian kom till New York vilket gjorde väntan på Caribbean resan ännu kortare. Men nu. Nu när resan är över har jag inte mycket att hänga upp min tid på här och det gör att tiden jag har framför mig känns längre än jag hade hoppats. Känns jobbigt att jag troligen kommer missa sommaren där hemma vilket ä lite av årets höjdpunkt. Parkhäng, sitta på altanen i Österskär, festivaler, spontana kvällar under stjärnorna, grillat med färskpotatis, svenska jordgubbar och sönderspelade sommarhits. Det låter inte så tokigt alls. Jag vill ha en svensk sommar. Just nu känns allt sånt så långt bort. Inga spännande besök, äventyr eller annat att se fram emot. Svårt att vara optimistiskt för tillfället.

Idag åker jag till Caribbean i en vecka så det kommer nog bli lite dåligt med uppdateringar här eftersom jag kommer befinna mig på en stand eller vid poolen. Så ni får helt enkalet stå ut med det och kylan där hemma.