rebeckabgren

Idag är det 6 månader sedan jag stod på Arlande hemma i Sverige och kramde om min familj och sa "Vi ses snart" och det gjorde vi ju också. På JFK i New York två och en halv månad senare sågs vi igen. Men nu var det ett tag sen. Jag har kommit från den där jobbiga hemlängtan jag fått ibland nu är det mer att jag ser farm emot att få komma hem. Ska liksom bli rätt skönt att få börja ett "nytt kapitel" i livet, hitta ett jobb, bo i lägenheten i Vasastan och vara lite "ung och dum som vuxen". slippa tänka på hur man ska komma hem till Österskär från stan, inte behöva passa roslagsbanan som aldrig följer tidtabellen och istllet bo där allt finns, händer och där man helt enkelt vill vara.

Så nu har jag varit här mer än halva min tid eftersom jag kommer hem lite innan mitt år är över. Tror säkert att min tid kvar här kommer att gå sjukt fort, vilket både är jätteläskigt och jätteskönt! Jag måste ju hinna med allt inan jag åker hem!

English: Today it's 6 months since I said "see you soon" to my family in Sweden, and we did. 2,5 months later at JFK airport saw we each other again. But it's been a while now. I've past the bad homesick feelings that I sometimes had, I'm more looking foward to come home. To "start a new chapter" in my life, find a job, move in to my apartment in Stockholm and just be young but also a grown up at the same time.

So now I have less then half of my time here in New York left. I think that the remaining time here in New York will go so fast, which I think is both really scary and great. I mean there is so many things I want to do before i leave this big, weird and wonderful city.