rebeckabgren

Igår, fredag, så sa jag till mig själv att jag inte skulle vara ute så sent eftersom jag skulle ut till Long Island tidigt på lördagmorgonen. Men självklart fick jag och Co väldigt roligt vilket betydde att jag inte kom hem i tid utan för att vara mer exakt 2,5 innan mobilalarmet slogs på. Otippat nog gick dagen i skolan bra trots den extrema sömnbristen. Men påvägen hem började det inte gå lika bra längre.... (gråtit ofentligt - check). Efter skolan var det väldigt viktigt att jag kom hem väldigt fort då Anna och Dan skulle på en aktion på Annabelles skola och jag behövde då stanna hemma med barnen. För att komma hem i tid skulle jag behöva gå tidigt från skolan vilket vi pratade om när jag skrev upp mig för att ta denna kurs (ca 1 månad sedan). Vi fick gå ungefär 1 timme tidigt vilket skulle göra att jag han med ett tidigare tåg och då komma hem i tid. Men bussen från skolan till tågstationen kom aldrig. 40 min senare säger jag till Anna att jag kommer bli sen då jag inte kunnat ta mig till tågstationen. Och jag får en FET utskällning via telefonen, jag fick knappt chansen att förklara och det kändes som att hon tyckte att det var bara mitt fel och det kändes som att hon skyllde på mig att Annabelle hade blivit sjuk. När jag stod på tågperongen och bara tog emot allt i telefonen kännde jag hur mitt hjärta började slå snabbare, benen började skaka, det blev tyngre att andas och  tillslut kom tårarna. Har inte velat åka hem så mycket som jag ville under den här lördagseftermiddagen. Sen när jag kom hem var det som att inget hade hänt. fattade ingenting! Dock är det inte som bortblåst för mig.