rebeckabgren

De senaste månaderna har jag alltid haft något kul att se fram emot. Familjen i början av januari, kort besök av gamla vänner och Caribbean resan så det har alltid varit något inom en nära framtid som jag väntat på något som har hållt energin uppe. Jag är en väldigt optimistisk person har jag märkt. Jag ser en vecka som Måndag  och Tisdag går fort sen är det onsdag och efter det är det bara torsdag och sen är det ju fredag och helg vilket gör att veckorna inte känns så långa och jobbiga som dom ibland kan kännas. När familjen var här var det väldigt jobbigt vissa stunder då jag visste att de skulle åka hem utan mig. Men då tänkte jag att jag åker ju till Caribbean snart och när jag kommer hem är det ju nästan mars alltså nästan vår och cirka 5 månader här i NY. Sen fick jag en liten överraskning i mitten av februari. Jonatan och Christian kom till New York vilket gjorde väntan på Caribbean resan ännu kortare. Men nu. Nu när resan är över har jag inte mycket att hänga upp min tid på här och det gör att tiden jag har framför mig känns längre än jag hade hoppats. Känns jobbigt att jag troligen kommer missa sommaren där hemma vilket ä lite av årets höjdpunkt. Parkhäng, sitta på altanen i Österskär, festivaler, spontana kvällar under stjärnorna, grillat med färskpotatis, svenska jordgubbar och sönderspelade sommarhits. Det låter inte så tokigt alls. Jag vill ha en svensk sommar. Just nu känns allt sånt så långt bort. Inga spännande besök, äventyr eller annat att se fram emot. Svårt att vara optimistiskt för tillfället.